På banan igen

Huu vad länge sedan det var jag skrev någonting här, jag är nere i en rejäl svacka, jag har tappat flytet totalt. Den största anledningen är att jag jobbar 8h om dagen och när man kommer hem så tar föräldralivet över. Men jag har även tappat suget, inte känt att jag har haft något speciellt att dela med mig av.

Uppenbarligen så är jag i alla fall inte ensam om att ha “skrivkramp”, min kära vän Öz beskrev bara för någon vecka sedan liknande syndrom och jag vet att det är många fler därute som tampas med att hitta suget. Något som imponerar på mig är alla “proffs” bloggare (Blondin Bella m.fl.) som lyckas hålla skrivandet uppe dag efter dag efter dag, hur?

Men det mest lustiga med allt det här är att jag försöker förklara mig för er varför jag inte har skrivit på så länge. Ett behov att behöva klargöra för alla andra att man har ett liv, en familj och en vardag som kantas av andra ting än en blogg och dess inlägg, friskt?

Enough with that. Livet rullar på, här i öarnas stad, och min son fyllde 3 månader i onsdags vilket är helt ofattbart. Tiden springer iväg och det dröjer väl inte länge tills han  kommer hem med första tjejen eller vill ha en moppe. Mina döttrar är mer vilda än tama nuförtiden, de springer runt i lägenheten och krockar, spräcker läppar och slår ut tänder men det är ingenting som får dem att tänka till och dra ner på tempot inte, nej då, full rulle från att ögonen har gått upp tills de stängs på kvällen och så ska det väl vara antar jag…

Idag ska ungarna iväg på kalas, jag gillar kalas, om man inte håller i dem själv. Kalas ger föräldrarna kvalitets tid vilket är mycket viktigt. Undrar vad jag, Anna och Oscar ska hitta på. Baka kanske, min dotter Wilma berättade för mig att det inte alls var så svårt, de hade bakat på dagis och det ända man behövde var socker, ägg och deg. Det lät inte alls svårt…

Läs mer...

Servettsyndromet

Enda sedan mina döttrar var 4 månader gamla och började med smakportioner så har jag “lidit” av servettsyndromet.

När ens barn är omkring 4 månader så är det rätt vanligt att man börjar att ge dem riktig mat i form av små smakportioner för att vänja dem vid riktig mat och för att visa dem att det faktiskt finns annat än mammas tutte som är fantastiskt gott. När den dagen kommer så är det också väldigt vanligt, jag skulle säga totalt ofrånkomligt, att barnen spottar ut maten och kladdar både här och där på kroppen och i hela köket för den delen. Det är då det börjar, förälderns kamp mot att inte ta för mycket papper/servetter.

I början så reflekterar man inte över att man tar mycket papper, jag menar, så länge det går åt så är det väl helt okej och så länge man är med barnen så är det också helt okej. När man är på en restaurang med barnen så greppar man en näve servetter, är man på en utflykt så har man alltid minst en rulle Torky med sig i väskan som man varje gång river 1-2 meter långa bitar av, och det är absolut inget konstigt med det. Men när detta beteendet fortsätter, fastän barnen inte är med, så börjar man ju undra.

Jag är fast och jag vet inte vad jag ska göra. Nu för tiden när jag går på lunch med mina kollegor så kommer jag till bordet med ca. 15 servetter på min bricka. Ber någon mig om en bit papper så får de en “bit” på ca. 1 1/2 meter. Och går jag på en offentlig toalett där man ska torka händerna på papperservetter så ryker minst 10st i ett nafs, pang bara, jag hinner inte reagera, det sitter i ryggmärgen nu och jag kan inte få bort det. Det enda pappret som jag fortfarande vet hur mycket jag ska ta av är dasspappret, och tacka fan för det, annars hade jag nog täppt igen varenda toalett jag besökte.

Så jag höjer ett varningens finger till alla er nyblivna föräldrar där ute, akta er för servettsyndromet, det låter som en baggis men det går inte att sluta ta för många servetter. Och till er andra som inte har barn, om ni ser en man/kvinna med en stor hög av servetter på sin bricka när ni är på lunch, ha då överseende, det behöver inte vara en  miljöbov utan det är säkert bara en stackars pappa/mamma som fortfarande tror att han/hon är ute på lunch med sina barn.

Läs mer...

Ny Favorit

Fy fan vilken röst killen har, är mållös!

Läs mer...

Surrogatpappa

Vi brukar, för enkelhetens skulle, låta Oscar sova mitt emellan mig och Anna om nätterna och det samma gällde inatt. Men inatt hände något som jag känner att jag måste dela med mig av.

Ni vet hur det är när man sover men samtidigt är svagt medveten om att någonting händer runt omkring dig. Det är som om det ända som är vaket i kroppen är öronen och hjärnan och resten av kroppen sover. Så började min upplevelse inatt.

Igår kväll så låg vi i sängen och klämde några Sopranos avsnitt och Oscar somnade emellan mig och Anna som vanligt. När vi hade släckt och sovit en bra stund så börjar jag, i sömnen, höra ett smackande och klafsande men sover ju så jag vet ju inte om det är dröm eller verklighet. Detta fortsätter en bra stund och efter ett tag så börjar resten av kroppen vakna till liv och känselnerverna börjar skicka signaler till hjärnan om att någonting är på min kropp. När jag har vaknat så pass mycket så att jag orkar dra upp ögonlocken 5mm så ser jag Oscar som förbrilt försöker få ut mjölk ur mitt bröst ungefär vid armhålan. Han har nog hållit på ett tag för jag är alldeles genomblöt. Så jag vänder honom om och visar honom att mamma minsann ligger på andra sidan sängen och att han inte har något att hämta i matväg av mig på de närmsta 6 månaderna. Sedan väcker jag Anna, med ett “-Jag tror att han är hungrig!?”, hon tar över och jag riktigt hörde lättnade som släppte Oscars bröst när han äntligen fick betalt för allt sugande.

Så nu har jag ammat för första gången, känns väl lite lustigt, men vad gör man inte!

Läs mer...