Bebis, men skiter som en man

Oscar är nu ca. 3 1/2 månad nu, tiden bara rusar iväg och han bara växer och växer. Han kan nu säga mamma, busvissla och stå på ett ben, eller inte. Men en sak kan han, släppa brakare som nästan får gaslarmet att ljuda i stan.

Igår stod jag i köket och blandade våffelsmet, Oscar låg hos mamma på en filt på golvet och åt, och helt plötsligt hör jag någon släppa en riiiktigt hög brakare. Jag tittar på Anna, Anna tittar på mig, vi tittar på Oscar som med ett litet leende tittar tillbaka på oss precis som om han visste vad han nyss hade gjort. Sedan kom det, som en rak höger träffade den mig över snoken, doften alltså, hade man inte vetat att det var Oscar så hade man lätt kunnat tro att doften kom från en person som ätit en sådan där köttgryta med 7 sorters lök som de serverar i Greklan (egen erfarenhet). Att en sådan lite kroppm, som endast suttar tutte hela dagarna, kan släppa en fis med sådan kraft och arom är helt otroligt.

But a man's gotta do what a man's gotta do!

Läs mer...

På banan igen

Huu vad länge sedan det var jag skrev någonting här, jag är nere i en rejäl svacka, jag har tappat flytet totalt. Den största anledningen är att jag jobbar 8h om dagen och när man kommer hem så tar föräldralivet över. Men jag har även tappat suget, inte känt att jag har haft något speciellt att dela med mig av.

Uppenbarligen så är jag i alla fall inte ensam om att ha “skrivkramp”, min kära vän Öz beskrev bara för någon vecka sedan liknande syndrom och jag vet att det är många fler därute som tampas med att hitta suget. Något som imponerar på mig är alla “proffs” bloggare (Blondin Bella m.fl.) som lyckas hålla skrivandet uppe dag efter dag efter dag, hur?

Men det mest lustiga med allt det här är att jag försöker förklara mig för er varför jag inte har skrivit på så länge. Ett behov att behöva klargöra för alla andra att man har ett liv, en familj och en vardag som kantas av andra ting än en blogg och dess inlägg, friskt?

Enough with that. Livet rullar på, här i öarnas stad, och min son fyllde 3 månader i onsdags vilket är helt ofattbart. Tiden springer iväg och det dröjer väl inte länge tills han  kommer hem med första tjejen eller vill ha en moppe. Mina döttrar är mer vilda än tama nuförtiden, de springer runt i lägenheten och krockar, spräcker läppar och slår ut tänder men det är ingenting som får dem att tänka till och dra ner på tempot inte, nej då, full rulle från att ögonen har gått upp tills de stängs på kvällen och så ska det väl vara antar jag…

Idag ska ungarna iväg på kalas, jag gillar kalas, om man inte håller i dem själv. Kalas ger föräldrarna kvalitets tid vilket är mycket viktigt. Undrar vad jag, Anna och Oscar ska hitta på. Baka kanske, min dotter Wilma berättade för mig att det inte alls var så svårt, de hade bakat på dagis och det ända man behövde var socker, ägg och deg. Det lät inte alls svårt…

Läs mer...

Servettsyndromet

Enda sedan mina döttrar var 4 månader gamla och började med smakportioner så har jag “lidit” av servettsyndromet.

När ens barn är omkring 4 månader så är det rätt vanligt att man börjar att ge dem riktig mat i form av små smakportioner för att vänja dem vid riktig mat och för att visa dem att det faktiskt finns annat än mammas tutte som är fantastiskt gott. När den dagen kommer så är det också väldigt vanligt, jag skulle säga totalt ofrånkomligt, att barnen spottar ut maten och kladdar både här och där på kroppen och i hela köket för den delen. Det är då det börjar, förälderns kamp mot att inte ta för mycket papper/servetter.

I början så reflekterar man inte över att man tar mycket papper, jag menar, så länge det går åt så är det väl helt okej och så länge man är med barnen så är det också helt okej. När man är på en restaurang med barnen så greppar man en näve servetter, är man på en utflykt så har man alltid minst en rulle Torky med sig i väskan som man varje gång river 1-2 meter långa bitar av, och det är absolut inget konstigt med det. Men när detta beteendet fortsätter, fastän barnen inte är med, så börjar man ju undra.

Jag är fast och jag vet inte vad jag ska göra. Nu för tiden när jag går på lunch med mina kollegor så kommer jag till bordet med ca. 15 servetter på min bricka. Ber någon mig om en bit papper så får de en “bit” på ca. 1 1/2 meter. Och går jag på en offentlig toalett där man ska torka händerna på papperservetter så ryker minst 10st i ett nafs, pang bara, jag hinner inte reagera, det sitter i ryggmärgen nu och jag kan inte få bort det. Det enda pappret som jag fortfarande vet hur mycket jag ska ta av är dasspappret, och tacka fan för det, annars hade jag nog täppt igen varenda toalett jag besökte.

Så jag höjer ett varningens finger till alla er nyblivna föräldrar där ute, akta er för servettsyndromet, det låter som en baggis men det går inte att sluta ta för många servetter. Och till er andra som inte har barn, om ni ser en man/kvinna med en stor hög av servetter på sin bricka när ni är på lunch, ha då överseende, det behöver inte vara en  miljöbov utan det är säkert bara en stackars pappa/mamma som fortfarande tror att han/hon är ute på lunch med sina barn.

Läs mer...

Ny Favorit

Fy fan vilken röst killen har, är mållös!

Läs mer...

Surrogatpappa

Vi brukar, för enkelhetens skulle, låta Oscar sova mitt emellan mig och Anna om nätterna och det samma gällde inatt. Men inatt hände något som jag känner att jag måste dela med mig av.

Ni vet hur det är när man sover men samtidigt är svagt medveten om att någonting händer runt omkring dig. Det är som om det ända som är vaket i kroppen är öronen och hjärnan och resten av kroppen sover. Så började min upplevelse inatt.

Igår kväll så låg vi i sängen och klämde några Sopranos avsnitt och Oscar somnade emellan mig och Anna som vanligt. När vi hade släckt och sovit en bra stund så börjar jag, i sömnen, höra ett smackande och klafsande men sover ju så jag vet ju inte om det är dröm eller verklighet. Detta fortsätter en bra stund och efter ett tag så börjar resten av kroppen vakna till liv och känselnerverna börjar skicka signaler till hjärnan om att någonting är på min kropp. När jag har vaknat så pass mycket så att jag orkar dra upp ögonlocken 5mm så ser jag Oscar som förbrilt försöker få ut mjölk ur mitt bröst ungefär vid armhålan. Han har nog hållit på ett tag för jag är alldeles genomblöt. Så jag vänder honom om och visar honom att mamma minsann ligger på andra sidan sängen och att han inte har något att hämta i matväg av mig på de närmsta 6 månaderna. Sedan väcker jag Anna, med ett “-Jag tror att han är hungrig!?”, hon tar över och jag riktigt hörde lättnade som släppte Oscars bröst när han äntligen fick betalt för allt sugande.

Så nu har jag ammat för första gången, känns väl lite lustigt, men vad gör man inte!

Läs mer...

Från stäpp till spräckt läpp

Nej det är inte mig det handlar om utan mitt ena barn, men det kommer vi till.

Det var ett bra tag sedan mitt senaste inlägg, 14 dagar exakt, och anledningen är att jag verkligen inte har haft tid. Den senaste tiden har jag spenderat i Nyköping tillsammans med släkt och vänner och veckan har varit fullspäckad. Som vanligt när man är på hembesök så tillhör det ju att man åker runt och hälsar på släkten och speciellt när man har fått ett tillskott i familjen som måste visas upp, detta blev inte like intensivt som det brukar p.g.a. att min syster hade bröllop i Lördags och då träffade vi de flesta där. Måndagen förra veckan spenderade vi hos “bror” med familj. Efter en mycket trevlig shoppingrunda avslutades kvällen med en klassisk Spagetti Bolognese. Tack för en mycket trevlig dag och hoppas att vi ses snart igen!

Tisdag innebar lugn och ro, i alla fall för mig och Anna, då farmor, farfar och faster tog med Agnes och Wilma till Eskilstuna stäppen för att titta på djur, natur och åka karuseller. Jag och Anna tog en lugn runda på stan, en fika på Myrornas café (Hellmans) och sedan en runda i affärerna. Jag kallar från och med nu Hellmans café för Myrornas café, anledningen till det är att tjejerna som jobbar där springer runt som små myror i sin stack, de jobbar och sliter rumpan av sig och kunderna strömmar in som vattnet in i myrstacken, stackare. Vi träffade också en mycket god vän till mig där, det var inte igår, som är på tjocken och gräddar för fullt, du kan följa hennes vardag här. LYCKA TILL vännen, nästa år kan våra barn krypa ikapp.

Onsdag spenderades på den kala stäppen på Jogersö. Det var bad, lek och mycket mycket sol.

Torsdag var lika med kalasdag. Agnes och Wilma firades i förväg av farmor, farfar, faster och farbror Johan. Partyhattar, ballonger och tutor var ett måste. Kvällen avslutades hos kusinerna i Tystberga.

Fredagen har jag ärligt talat förträngt, hmm, måste ju betyda att vi tog det riktigt easy den dagen, eller?

Lördag, the BIG day, syrrans bröllopsdag, jag uppträdde i kyrkan, Agnes och Wilma var brudtärnor. För att sammanfatta hela dagen så var den helt fantastisk. Vädret var strålande, kyrkan var urmysig och Agnes och Wilma skötte sig såå himla bra. De gick hand i hand sakta framför syrran och hennes make med varsin bukett i handen och varsitt stort leende på läpparna. Som två små änglar, ÄLSKAR er tjejer. Efter kyrkan bar det av till Stenbrogården i Nyköping där bröllopsfesten skulle hållas. Festen var helt underbar, alla var på strålande humör, TACK Malin och Johan för en oförglömlig dag. När det gäller Stenbrogården så vill jag höja ett varningens finger till dem som funderar på att hålla sitt partaj där, gör det inte. Servicen är mycket dålig, ägarinnan är ett slag i säg, de tar 40kr för en korv med bröd och serverar 4år gammal öl.

Söndagen spenderades på sofflocket, hela dagen låg vi möra i fötter och huvud och släckte lampan redan klockan åtta. Och i måndags var det hemfärd mot underbara Karlskrona.

Nu kommer vi till den spräckta läppen. Igår var min första dag på jobbet efter “semestern”. Jag hade jobbat lite mer än halva dagen då Anna ringer och berättar att Agnes har trillat och spräckt läppen och att mormor är på väg med henne till akuten. Efter 10 min ringer hon på nytt och säger att Agnes läpp måste sys och att hon måste sövas för att de ska lyckas. Jag packar ihop mina pryttlar och beger mig hemåt mot sjukhuset. När jag kommer till sjukan ligger Agnes i sängen med en inlindad kylklamp mot överläppen. Hon har spräckt läppen vid amorbågen ungefär 1,5cm och det ser inte alls trevligt ut. Hon får åka till operationssalen  och sy 3 stygn. Så nu ser hon ut som hon har gått en rond i ringen. Operationen gick i alla fall bra och vi kunde åka hem en timme efter att den var avklarad.

Idag är det tjejernas dag, Agnes och Wilma fyller 5år, och det ska firas med mormor, morfar och mostrar.

Läs mer...

Tix - End of story

Efter att slutat jobbet igår så satte jag mig lite nervöst på tåget som skulle ta mig hem. Jag försökte att inte tänka på att bilen kanske skulle stå där olåst och i värsta fall kanske inte stå där alls.
När jag började närma mig slutdestinationen så var det rätt nervigt måste jag erkänna, men när bussen stannade så såg jag min bil stå där precis där jag lämnade den. Jag gick fram och kännde lite snabbt på förardörren, den VAR låst. Jag visste det ta mé f-n, ännu en gång så har jag spelat mig själv ett spratt, det måste vara ett slut på detta nu, någon med erfarenhet som har lust att dela med sig av hur man hanterar sina tvångsbegär/ticks(eller va det nu kallas)?

Jag skulle iofs kunna fråga en före detta kollega till mig, hans "ticks" var att han var tvungen att dra i handtaget till bildörren tre gånger, efter att han hade låst, för att försäkra sig om att den var låst. Det var nog bland det roligaste jag har sätt.

Dela gärna med er av era erfarenheter!

Läs mer...