Tummen ur...

Med vinter, rusk och mörker kommer det alltid depressionen (i alla fall för mig). I år är den kanske en aningen kraftigare än vad den har varit tidigare. Anledning är att man inte har en klar bild av framtiden längre, men det som lyser igenom mest, just nu, är ångesten över vikten.
Jag kollade mitt BMI igår och det visade sig att jag ligger strax under nivån för att lida av FETTMA, for fuck sake VAD HÄNDER. Men man har alltid "bra" skäl till att inte träna, så även jag, även fast jag har ett årskort på en av de lokala träningslokalerna så går jag inte dit.

Som blivande pappa (sambo/man till en gravid) så skyller man oftast sin viktuppgång på sin gravida sambos/frus mat konsumtion för att tillfredställa sitt självförtroende, det gjorde i alla fall jag under förra graviditeten och sen dess har vikten åkt berg och dalbana.
Nu sitter jag där igen, i soffan, klämmer mig på magen, suckar högt för att någon ska visa medlidande, och åmar mig över hur magen bara växer och växer. Samtidigt sträcker mig över bordet och greppar en näve med Polly och Geléhallon, häller upp ett glas julmust och smackar högt, vadå dubbel moral?

Varför ska det vara så svårt att få tummen ur ars... och sätta igång. De senaste veckorna har jag gått och lagt mig med tanken "I morgon, då ska jag fan i mig ta tag i mig själv", men när morgondagen kommer och man har jobbat färdigt så har en man en ny undanflykt och säger återigen till sig själv "I morgon, då ska jag fan i mig ta tag i mig själv".

Nu får det f-n vara nog, nu är det slut med undanflykter, nu måste jag f-n i mig sätta igång (fast man kanske ska vänta tills efter jul, med tanke på all Jul mat, alla olika sorters Jul öl som man verkligen måste prova och...). Se, där kom undanflykten igen!

Neh, slut med alla undanflykter, i morgon, då ska jag fan i mig ta tag i mig själv!