Omtumlad…

…av alla känslor sitter jag här i soffan, för inatt föddes min son Oscar.

Klockan 23.40 igår kväll satte det igång, lagom till att man skulle släcka nattlampan, värkarna gick från 0 till 100 på bara några minuter och 23.45 ringde vi till förlossningen som bad oss att komma in med detsamma. Efter att ha ringt och skickat sms till halva släkten kom Annas mormor och hennes sambo för att vara barnvakt, ett STORT tack till er, och vi kunde gasa på till förlossningen.

00.10 var vi på plats och Anna fick byta om till de omtalade förlossningskläderna, nät trosor och nattlinne. Värkarna kom tätt och förlossningsarbetet gick i 190, det gick så snabbt så att Anna inte hann få någon smärtbehandling förutom lustgas, och klockan 01.49 så föddes vår lilla son som vägde 3740g och var 51cm lång.

Ursäkta att jag svär men FY FAN VAD MÄKTIGT, under Annas krystningar så krystade även jag, utan att jag tänkte på det, så mycket så att jag har träningsvärk i magen. Att stå där vi sidan av sängen och se sin älskade ta i utav bara h-vete (och lite till) är helt makalöst, plus att hon gör det utan bedövning. Och jag som tyckte att jag var tuff som lagade två hål hos tandläkaren utan bedövning, I rest my case, jag ska aldrig klaga över något så simpelt någon mer gång. Vilken stål kvinna. Men det mest förlösande var när man såg huvudet och när man hörde det första skriket, då kom tårarna, HELVETE VAD MÄKTIGT, man ville bara skrika av lycka! Efter förlossningen serverades det fika på guldbricka och vi åt och njöt av vår nya lilla kompis.

Nu är jag hemma en snabbis för att skölja av mig, sedan ska jag hämta upp tjejerna, uträtta några ärenden för att sedan ta med dem upp till förlossningen. Det ska bli såå häftigt att se deras miner när dom ser sin lillebror för första gången. Just nu sitter de på dagis och ritar teckningar till honom. FY FAN VAD MÄKTIGT!