Pappa Anka

I det föregående inlägget berättade jag ju en lite anekdot om min dotters, och barn i allmänhets, spontanitet, och här kommer ytterligare en liten händelse som måste dokumenteras.

Detta hände för ungefär ett par veckor sedan, jag och mina döttrar hade tagit på oss och var på väg mot bilen och dagis.

-Vad ska ni göra på dagis idag då?, frågar jag.
-Rita, säger Agnes
-Eehh, säger Wilma funderande och smackar lite med munnen.
-Ni kanske ska gå ut i skogen och ha picknick, säger jag.
-Men pappa du låter som en anka, säger Wilma efter att ha funderat klart.

Jag kan inget annat göra än att börja gap flabba. Så från och med nu är jag pappa anka i deras ögon.

Men jag kanske låter som en anka? Jag får nog ta och spela in mig själv och lyssna...